Efter Prideparaden hamnade jag i en intressant diskussion om huruvida Pridefestivaler behövs; “bögarna är de med mest polare”, “ingen bryr sig om två av samma kön hånglar”, “vi har kommit så långt” var några av argumenten. Jag menar att Pride behövs av flera skäl, för att nämna några:
- frihet måste alltid försvaras, när stödtrupperna faller så faller också rättigheterna
- det saknas rättigheter, särskilt för transexuella
- i hatbrottsstatistiken toppar de som inte faller inom heteronormen
Men framförallt, det stora värderingsbakslag som just nu drabbar oss på ett globalt plan kräver också organisering, om det och annat talade jag om i mitt invigningstal för Pridefestivalen:
“Bästa vänner
Det är en oerhörd ära att tala på pridefestivalen; om rätten att få forma sitt eget liv, om rätten till sin egen kropp och om mänskliga rättigheter – de frågor som ligger mig varmast om hjärtat. Jag står också här med största respekt inför uppgiften. Jag är heterosexuell, lever med pappan till mina två barn, bor i villa och har familjebil – jag är normen personifierad. Det är med tacksamhet och ödmjukhet som jag idag står här inför er och invigningstalar.
HBTQ+- frågorna känns tyvärr allt viktigare. Vi har hört brunskjortornas stöveltramp eka kraftigt i flera år nu men 2017 är året då mr Trump inskränker transpersoner rättigheter i den amerikanska armén, 2017 är året som den nordiska motståndsrörelsen tillåts vråla om nordiska familjetraditioner i Almedalen och 2017 är året som homosexuella förföljs i Tjetjenien. Vi lever just nu i en enorm våg av bakslag.
Daniel Nyström, RFSL-vice ordförande i Umeå, berättade om sina erfarenheter av att komma ut och sade under en Pridegudstjänst:
”Det är så heteronormen fungerar.
Den förstör självkänslan.
Den skapar vemod, rädsla, ångest och hat.
Den leder till och med till döden för enskilda människor.
Vi som ändå klamrar oss kvar får våra liv begränsade.
Heteronormen består av föreställningar som leder till förväntningar och hat.
Heteronormen begränsar kärlek, omtanke och omsorg.
Och den drabbar alla.”
Så sa Daniel Nyström och jag håller med. Heteronormen, matchonormen, tvåsamhetsnormen- de förstör liv och de förstärker i förlängningen våldsbejakande rörelser. Det är rädslan för det okända som förgör, det är kravet på att vara som alla andra som bryter ned. Vi måste våga säga stop och våga vara medmänskliga. Jag som kvinnlig politiker måste sätta ned foten när mina politiska medsystrar utsätts för härskarmetoder och den snygga bögen på innehaket måste våga stå upp när en transperson häcklas. Det är vår medmänskliga plikt – men svårt, både svårt och läskigt.
Det är därför vi behöver varandra. Det är därför Regnbågsfyren behövs och det är därför Prideveckan behövs. För att vi ska möta varandra, öka vår kunskap och förståelse och för att påminna oss om att ingen grupp är homogen. Vi behöver också sätta det politiska höger och vänster åt sidan, det är inte de toleranta sinsemellan som kampen ska föras – den ska föras mot de som vill inskränka andra människors rättigheter.
Samtidigt som vi upplever ett starkt bakslag det pågår en stark kunskapshöjning i samhället, vem av oss som vill vara PK har inte funnit sig själv googlandes på ny kunskap för att inte exkludera en annan människa. Och vi behöver vara PK, för i ett exkluderande samhälle bygger vi barriärer mellan ni och vi. Jag vill att det bara ska finnas ett oss där alla kan känna sig hemma och välkomna. För att uppnå inkludering behöver vi förhålla oss till ett helikopterperspektiv, intersektionaliteten behövs i den patriarkala verkligheten. Och vi behöver organisera oss: hbtq+communityt och feminister – vi sitter i många fall i samma båt, ständigt diskrimminerade om än av olika grad, och i den båten behöver vi ro tillsammans med antirasisterna. För att närma oss varandra och för att skänka varandra mod. Vi kan lita på att nazisterna och rasisterna organiserar sig – för att möta upp behöver vi vara ännu bättre.
Och att arrangera Pride är sannerligen organisering. På hög nivå. I dagarna fem har vi all möjlighet att utforska oss själva och varandra. Under fem dagar ändrar vi normer, bryter upp och skapar något nytt och bättre. Jag är oerhört tacksam för det arbete som genomförs i och av Regnbågsfyren, det skapar ett bättre Åland. Och jag kommer aldrig någonsin att glömma det första Pridetåget, när Åland överraskade och överröste med kärlek. När tåget jag hade förväntat mig bestå av typ hundra bestod av över tusen personer. Det var en dag då Åland sa: välkomna – ni är vi och tillsammans är vi starkare. På lördag går jag igen, som stolt kollega, som stolt vän och som politiker beredd att förändra.
Årets tema ställer den retoriska frågan; Vill du? Och ja, jag vill. Jag vill att den feministiska rörelsen och hbtq+-rörelsen ska ta ett fastare handtag i varandra tillsammans med antirasisterna. Jag vill krossa den nationalistiska familjepolitiken. Jag vill att alla människor ska äga rätten att älska. Alt er love. Love is love. Och kärleken är det största i livet. Låt oss älska varandra.”
Bilden är tagen av ytterst kompetenta Carina Sommarström.