Anförande 2 juni 2020
Talman. Kommunreformen, som ur liberalt perspektiv är en förvaltningsreform, har diskuterats högt och brett, kanske som mest aktivt under förra mandatperioden men också livligt innan dess. Och jag har all förståelse för de känslor frågan väcker.
Trots att så mycket har sagts redan vill jag ändå kommentera motionen. Motionen syftar i huvudsak på de ekonomiska incitamenten. Jag vill ge några exempel på där jag ser stora vinningar inom det fältet;
Vi kan få ett bättre nyttjande av förvaltningsbyggnader, kommuner växer i olika takt och vissa till och med minskar. Det betyder att vissa har överskott på byggnader medan andra står i beråd att bygga nytt. Slöseri, både ekonomiskt och klimatmässigt.
En annan viktig fråga som jag lyft i omgångar är tillgången på specialiserad personal. Vare sig man gillar det eller inte så ser trenden ut sådan att det finns färre och färre generalister och folk blir mer specialiserade. Om du har specialiserat dig inom en gren vill du troligtvis arbeta inom det fältet. Dessutom kräver lagstiftningen allt mer spetskompetens av de kommunala tjänstemännen, det är mer effektivt att låta en tjänsteman arbeta med liknande frågor och inte hela tiden vara tvungen att sätta sig in i helt nya frågor.
Som ett sista exempel på ekonomiska vinningar vill jag lyfta alla dessa avtal kommunerna emellan. Samarbetsavtal, grundavtal för kommunalförbund och samarbetskommittéer. Missförstå mig inte, det är bra med kommunala samarbeten men nog vore det enklare och billigare för alla parter om vi kunde skippa avtalsdjungeln och istället vara en kommun. En demokratisk knorr som tillägg till detta, i kommunalförbund sitter inte de representanter som folket valt utan de som utsetts av kommunstyrelserna. I den nya superkommunen KST så är hälften av styrelsen tjänstemän, en bra kombination må hända men inte vad väljarna valt. Inte heller kommunalförbundens fullmäktige, dvs förbundsstämmorna är valda av folket.
Talman. Liberalerna gick till val under devisen ”Människan i centrum, inte strukturerna”. Och här finns sannerligen arbete att utföra. Jag vill ta två grupper som exempel, de unga och de äldre;
Till först specialiserade äldreboenden. Vi behöver ett boende på Åland som kan hantera olika typer av klientgrupper som har behov av särskilda insatser. Det handlar inte bara om personer med demenssjukdomar och kognitiv svikt. Det är allt fler som blir äldre, en av västvärldens största bedrifter, och vi får en allt mer komplex bild inom äldreomsorgen; det handlar om olika funktionsvariationer, missbruk, multisjukdom mm. Kommunerna kommer inte enskilt att klara detta på egen hand. Och risken är överhängande att människor hamnar i kläm medan primärkommunerna och KST bråkar om vems ansvaret är.
När det gäller barn och unga är det lätt att se att det finns stora möjligheter med en kommunreform. Skolornas ojämlikhet är obefogad. Eleverna borde ha rätt till att exempelvis läsa samma språk på hela Åland. Detta kan lösas digitalt. Vidare måste skolpsykologfrågan lösas, det har dröjt alldeles för länge. De största resurserna måste allokeras kring de individerna som behöver det mest, inte baserat på vilken kommun man bor i. Frågan har försökt lösas under långa tider men ännu har vi inget praktiskt resultat. Det är inte acceptabelt. Därtill finns helt onödiga hinder inom såväl kommunal som privat ungdomsverksamhet. Coronapandemin har också visat att det finns helt obefogade, och okloka, skillnader i kommunernas hantering av medborgarna. Så tvärt om vad som anförts här i dagens debatt så menar jag att det finns ett nyväckt intresse, som är stort. Ålänningarna accepterar inte detta.
Till sist talman, miljön. Så vitt jag vet finns det en enda tjänsteman som arbetar heltid med miljö- och klimatfrågor. Klimatet och miljön vet inga kommungränser. Avlopp, avfall, vattenfrågor, grönområden, naturaområden, frågor kring strategiskt ägande i exempelvis vindenergi med mera, med mera är alla värda en gränsöverskridande planering och krafttag. Därmed talman, säger jag tack för ordet.