Anförande 16 april 2019
Talman.
Jag skulle vilja prata om något som jag verkligen ogillar, nämligen gränser. Jag tror att det är viktigt att vi börjar diskutera hur vi kan överbygga de gränser som hämmar individens frihet. För det är faktiskt frihet som socialvården handlar om; assistenter, stöd och sociala åtgärder gör att individen kan leva mer som hen vill och vara friare. Det är viktigt för mig och det är viktigt för liberalerna.
Tyvärr har vi många gränser. Kommunerna, de befintliga kommunalförbunden, KST och ÅHS. Inom primärkommunerna finns också gränser mellan exempelvis skolan och socialförvaltningen. KST blir också en till gräns, för samtidigt som vi samordnar vissa områden uppstår nya gränser. Många individer kommer i framtiden att få stöd från primärkommunen, KST och ÅHS. Samverkansavtalen är alltså av yttersta vikt för att få till ett sömlöst system. Kommunreformen är också central, det blir mycket svårt att få igenom FN konventioner och sociala bestämmelser som i vår närregion med 16 kommuner. Remissutlåtandena visar med all önskvärd tydlighet att vi måste få färre kommuner på Åland.
Jag hoppas verkligen att kommunstyrelsen runt om på Åland ska diskutera hur samarbetet ska verkställas i praktiken.
Till sist talman. Tre framtidsutsikter, något som jag kommer att arbeta för att ska verkställas i framtiden när grunden är satt.
- Kommunala samarbeten för boenden för klientgrupper som är relativt små så som yngre med fysiska handikapp med behov av dygnet runt vård och boenden för yngre med kognitiv svikt och andra demenssjukdomar. Och också frågan om boendestöd är central för att stärka den enskilda.
- Att vi ska övergå till personcentrerad vård genom hela vårdkedjan, det vill säga att vi ska se till människors kvarvarande styrkor – inte till de sjukdomar och svagheter som hen har
- Subjektiv rätt till samordning; det tas viktiga steg genom samverkansavtalen men jag anser att vi i framtiden borde förbättra socialvården med rätten att själv få begära samordning.