Planering gynnar Åland och ålänningar

Idag var jag och några andra liberaler till Planeringskontoret i Jomala på studiebesök. Det var väldigt lärorikt att få ta del i deras verksamhet. Det starkaste intrycket är att vi MÅSTE få till en regional planering på Åland!

Varför? Idag har kommunerna rätt att sköta sin egen planering, och så ska det vara men problemet är att ingen ser till Åland som helhet. Det är ingen som säkerställer att det finns obebyggda öar, det är ingen som samplanerar el-, avfalls- och avloppsanläggningar och det finns ett svagt skydd för kulturmiljöer.

Jag vill att vi ska se Åland som en helhet och att planering ska ske även på regionalnivå.

På bilden ser ni förutom mig (fr v) Sisa Långkvist (lib), Åsa Mattsson(tjänsteman, planeringskontoret) och Julia Birney (lib).

5 thoughts on “Planering gynnar Åland och ålänningar”

  1. Bengt Hagström

    Vem ska säkerställa obebyggda öar? Och varför? Vi borde väl få fler bebyggda öar? Eller åtminstone behålla den bebyggelse vi redan har? Den planering som du räknar upp borde åtminstone på någon nivå hanteras av landskapet. På vilket sätt är planer för el- , avfall- och avlopp- problem, som skulle lösas på kommunal nivå? Och kulturskyddet, på vilket sätt är det för svagt? Med nuvarande museibyrå är det precis tvärtom. Skyddet av kulturmiljöer måste bättre anpassas till behov från besöksnäringen, snarare än det dum-fundamentalistiska agerandet som Museibyrån nu tillämpar.

  2. Vem ska säkerställa obebyggda öar? Och varför? Vi borde väl få fler bebyggda öar? Eller åtminstone behålla den bebyggelse vi redan har?
    Svar: Vi bör spara band av obebyggda öar för att den orörda skärgården det är det som ÄR Åland för många, det vi identifierar oss med. Orördheten utgör också habitat för många olika arter i såväl växtriket som djurriket. Visst kan vi bebygga öar men vi ska göra det smart och planerat så att inte viktiga värden förstörs.

    Den planering som du räknar upp borde åtminstone på någon nivå hanteras av landskapet.
    Svar: Vissa saker kanske men andra inte. Men kommunerna har planeringsmonopolet. Jag tycker att detta är en fråga då man märker att länsfunktionen fattas.

    På vilket sätt är planer för el- , avfall- och avlopp- problem, som skulle lösas på kommunal nivå?
    Svar: Infrastruktur är oerhört kostsamt och för att skydda medborgare för att betala (dels genom landskapsbidrag men också genom avgifter) för samma funktioner om och om igen bör infrastruktur ägas i offentlig regi. En annan sak som fördyrar för medborgare är att samma sak produceras på fler ställen utan att egentligt behov finns. En planering för tex fjärrvärmeverk underlättar för kommunerna att planera fjärrvärmeledning.

    Och kulturskyddet, på vilket sätt är det för svagt? Med nuvarande museibyrå är det precis tvärtom. Skyddet av kulturmiljöer måste bättre anpassas till behov från besöksnäringen, snarare än det dum-fundamentalistiska agerandet som Museibyrån nu tillämpar.
    Svar: Jag motsätter mig kritiken mot Museibyrån. Människor som äger mark med kulur och naturvärden äger inte värdena bara marken. Fornlämningar och viktiga natur- och kulturmiljöer är allas!

    1. Bengt Hagström

      Är det inte så, att äganderätten av mark och rättens att använda sin egen mark på det sätt man själv önskar är väldigt stark och skall så vara. Och att de begränsningar som nu finns föreskrivna i plan o bygglag är till för att skydda mot intrång i den egna sfären. Grannen har inte rätt att göra vad hen vill om det får negativ inverkan på min mark. När du vill skydda obebyggda öar, som ägs av någon, så begränsar du enskild individs rätt till förmån för det allmännas. Utan att den enskilda får något i utbyte. De är enligt mig, att likställas med konfiskation. Det är på samma sätt med kulturminnen på enskild mark. Det allmänna konfiskerar del av äganderätt utan kompensation. Min inställning är att om det allmänna vill ha inflytande eller bestämma över enskild egendom, då ska de allmänna köpa ut den enskilde till marknadsvärdet. Att införa en regionplanering (länsfunktionen) som genom planer bestämmer över enskildas mark är inte förenligt med den enskildes rätt att förfoga över sin mark. Man frågar sig, för vem är de obebyggda öarna så viktiga att en regionplanering behövs? Inte för dom som äger dom, dom har ju fri tillgång till öarna. Nej, svaret är att det är de urbaniserade människorna som har behov av rekreation, som har behov att få omväxling i sin tillvaro och behöver gles- och skärgårdsbygd för det ändamålet. Då vill samma människor försäkra sig om att dessa rekreationsområden finns kvar. Och låta andra människor, dom som äger dessa rekreationsområden stå för notan. Om vi däremot talar om planer för hur vi ska hantera avfall, avlopp och andra för alla viktiga infrastrukturer, så är jag mer positivt inställd till. Men där har inte landskapet visat någon större förmåga. När det gäller museibyrån så tror jag du och jag skulle behöva sitta ner och gå igenom lite material som jag har tillgång till för att du ska förstå hur det ser ut utifrån en glesbygdskommun med stora “kulturella tillgångar” och hur vi mer eller mindre hederligt manipulerats av tjänstemän på museibyrån. Om fornlämningar är viktiga, så borde väl samhället se till att dessa fornlämningar köps loss från enskilda människor så att ansvaret för dessa fornlämningar kan tas att “alla”. Nu lägger man “allas rätt” som börda på enskilda människor.

  3. Vi har en fundamentalt olika syn på vem som äger vårt kultur- och naturarv. Jag tycker att arvet i stort tillhör alla och ser varje individs rätt till det gemensamma medan du ser den enskildes rättighet till egen mark. Ibland begränsar planering den enskilda, ibland skyddar det. Vi får vara överens om att inte vara överens men jag diskuterar givetvis gärna vidare.
    Fornlämningar tillhör inte markägaren, det tillhör oss alla!

    1. Bengt Hagström

      Om vi har “fundamentalt” olika syn på vem som äger vårt kulturarv, är nog något som andra får bedöma, utifrån de argument som framförs. Om vi börjar med begreppet ägande, vad betyder det för dig? Begreppet vårt gemensam ägande, likaså? Vårt Åland äger vi gemensamt. Vårt kultur- och naturarv äger vi gemensamt. Vår egen privata egendom mark, vatten fastigheter är ett annat ägande som INTE är gemensamt ägande. Ett ägande som fastställs genom lagfarter. Av lagfarten framgår om ägandet är belastat av servitut eller andra restriktioner, att andra har viss rätt till den egendom som privatperson besitter. Det sk “gemensamma ägandet” är ju bara en symbol för att vi har något gemensamt. Det gemensamma ägandet kan också representeras av faktiskt gemensamt ägande, genom lagfarter där landskapet och kommuner är ägare. Jag menar att om gemensamt ägande skall anses ha rätt att göra intrång i det privata ägandet så ska det manifesteras genom faktiskt ägande av det gemensamma, ägande genom landskap och kommun. Att påstå att ett “symboliskt ägande” ska ha rätt att göra intrång i det privata ägandet, utan att detta regleras genom köpeavtal och noteringar i lagfarter uppfyller inte kraven på rättssäkerhet. När landskapet, det gemensamma, behöver tillgång till egendom, ägd av privatperson så har det offentliga rätt att expropriera egendom, mot skälig ersättning. Det är en bra ordning, den ska vi hedra. Men att hävda att “det gemensamma” har någon symboliskt rätt att lägga restriktioner på privat egendom, utan att kompensation och reglering av ägarförhållanden görs i lagfart, tyder på bristande rättsuppfattning.

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *